Lea Martens Intervjuad Av Lukas Basedow
Översatt av Evana López, redigerad av Esther Björk
Ansvarsfriskrivning: Detta blogginlägg har översatts och granskats av frivilliga. Bidragsgivarna representerar inte MIND Foundation. Om du hittar fel eller inkonsekvenser, eller om något i översättningen verkar oklart, vänligen meddela oss – vi är tacksamma för alla förbättringar. (mailto:[email protected]) Om du vill hjälpa till med vårt flerspråkiga projekt, kontakta oss för att gå med i MIND Blog Translation Group!
Artikeln Som Diskuteras I Den Här Intervjun Är: Mertens, L. J., Wall, M. B., Roseman, L., Demetriou, L., Nutt, D. J., & Carhart-harris, R. L. (2020). (https://journals.sagepub.com/doi/10.1177/0269881119895520)
Artikeln Som Diskuteras I Den Här Intervjun Är:
Mertens, L. J., Wall, M. B., Roseman, L., Demetriou, L., Nutt, D. J., & Carhart-harris, R. L. (2020). (https://journals.sagepub.com/doi/10.1177/0269881119895520)
Lukas: Kan du berätta lite om din akademiska resa? Vilka var hållpunkterna som ledde dig dit du befinner dig idag?
Lea: Jag tog min kandidatexamen i psykologi och jag visste alltid att jag ville jobba kliniskt och hjälpa patienter. Men sen under mina studier blev jag väldigt intresserad av vetenskaplig forskning, samtidigt som jag alltid visste att om jag ska börja forska ska det vara inom något som är kliniskt relevant. Eftersom de psykologiska effekterna av olika typer av droger och läkemedel helt fick mig att tappa hakan utvecklade jag ett intresse för psykofarmakologi. Jag bestämde mig för att gå en masterutbildning med forskningsinriktning1 och genom mitt mastersprogram kom jag i kontakt med psykedelisk forskning. Ju djupare man gräver och ju mer involverad man blir i det här ämnet desto mer fascinerande blir det!
Tack vare mina handledare vid Maastricht University kom jag i kontakt med Imperial College2 när jag skulle skriva masteruppsats, vilket i sanningens namn mest var ren tur. Efter det jobbade jag i en fantastisk forskargrupp och träffade Prof. Dr. Günder,3 som är professor i vid Central Institute of Mental Health i Mannheim. Han hade några vakanta doktorandplatser och vi kom fram till att vi ville bedriva psykedelisk forskning tillsammans i Tyskland, vilket är ett mycket utmanande projekt! Det ledde oss in på den här resan där jag är nu. Samtidigt startade jag nyligen en utbildning till psykoterapeut, så för tillfället ägnar jag mig åt både forskning och kliniskt arbete.
Lukas: Toppen, låt oss ta oss en titt på artikeln. Vad ville du ta reda på med det här specifika projektet?
Lea: Jag är särskilt intresserad av hur psykedelia fungerar på olika nivåer. Med det menar jag att jag är intresserad av den biologiska nivån, till exempel vad psykedelia gör med våra receptorer, men definitivt också på en psykologisk nivå. Så under mitt mastersprogram ville jag jobba lite med hjärnavbildning och jag blev väldigt glad när Robin [Carhart-Harris]4 erbjöd mig att genomföra ytterligare analyser av de avbildningar de hade från en stor klinisk undersökning av behandlingsresistent depression.5 Vi ville då se vilka förändringar i hjärnans funktioner som skulle kunna ligga bakom de fördelaktiga effekterna av psilocybin. De hade redan några publikationer6 över dessa förändringar och baserat på dessa gjorde jag två uppföljningsanalyser för att undersöka det närmare.
Lukas: Skulle du kortfattat kunna sammanfatta vad du kom fram till?
Lea: Som sagt så fanns alla data redan där och Roseman et al.6 hade visat att en dag efter psylocybinbehandlingen ökade reaktiviteten till emotionella ansikten i en hjärnregion som kallas amygdala, vilken tros vara involverad i bearbetning av emotioner. Dessutom korrelerade denna ökning av aktivitet med behandlingssvaret en vecka senare.
Resultatet att en ökning i amygdalans reaktivitet är relaterad till antidepressiva effekter är dock väldigt kontraintuitivt. Om vi ser på resultaten från antidepressiv forskning är det ju inte vad en skulle tro. Trots detta var det alltså det huvudsakliga resultatet som de hade, och vi ville ta oss en djupare titt och se om förändringar i amygdalareaktivitet potentiellt sett skulle kunna kopplas till förändringar i funktionella kopplingar som ligger bakom denna ökade reaktivitet. Det är anledningen till att vi genomförde en psykofysiologisk interaktionanalys [den här metoden gör det möjligt för forskare att undersöka uppgiftsberoende förändringar i funktionella kopplingar mellan hjärnregioner] på samma data från funktionella MRI (fMRI), för att se om det finns förändringar i amygdalas funktionella kopplingar till prefrontala kontrollregioner som ventromediala prefrontala kortex (vmPFC) under emotionell bearbetning.
Det vi fann var att det fanns minskade funktionella kopplingar mellan vmPFC och amygdala en dag efter behandling jämfört med innan. Det här resultatet är definitivt intressant eftersom vi kan ställa en hypotes som säger att det skulle kunna finnas mindre hämmande signaler från prefrontala regioner till amygdala under psilocybinbehandling. Kom ihåg att det här är väldigt hypotetiskt, eftersom det inte går att avgöra vad som orsakar vad, men det är någonting som borde undersökas i efterföljande prövningar och analyser.
Lukas: Skulle du på något sätt kunna beskriva de psykologiska effekterna av de neurovetenskapliga förändringar som du fann? Hur skulle det kunna kännas att ha dessa förändringar i amygdalareaktivitet och den här funktionella kopplingen mellan vmPFC och amygdala?
Lea: Det är alltid svårt att koppla neurobiologiska resultat direkt till konsekvenser i beteende. I min analys hittade vi ett samband mellan minskad funktionell koppling mellan amygdala och vmPFC och grad av ältande en vecka efter behandlingen. En teori är att den här ökningen i reaktivitet i amygdala tillsammans med minskningen av funktionell koppling kan tolkas som en återuppväckning av känslomässigt gensvar. Så att känna sig återkopplad till sina känslor skulle då vara en psykologisk följd. Men återigen, det här är hypoteser och bör undersökas ytterligare.
Oavsett är denna teori är trots det intressant eftersom det finns många deprimerade patienter som berättar att de känner sig avtrubbade och emotionellt frånkopplade. Kanske en terapeutisk mekanism hos psilocybin är just den här återankytningen till emotionalitet.
Lukas: Du har redan nämnt att resultaten från Roseman et al.6 och dina resultat på sätt och vis känns kontraintuitiva, givet det som vi antar om relationen mellan amygdalareaktivitet och depressiva symptom. Tidigare forskning har i huvudsak funnit att hög amygdalareaktivitet är en markör på fler depressionssymptom men du visar nu att psilocybinbehandling för depression också är kopplat till en högre amygdalareaktivitet. Finns det någon chans för att kunna integrera dessa två resultat?
Lea: Ja det var en tuff fråga! Som jag redan har sagt är en möjlig förklaring till detta att det är den här återfunna emotionaliteten eller emotionella återanknytningen som i slutändan leder till bättre behandlingssvar. Men det är också viktigt att ha tidpunkten för avbildningen under prövningen i åtanke. Det var på morgonen efter en högdosbehandling, vilket vanligtvis betyder morgonen efter en intensiv och känslomässigt laddad psykedelisk erfarenhet. Det kan vara så att den ökade reaktiviteten i amygdala tillsammans med minskad funktionell koppling bara är ett svar på den betydelsefulla upplevelsen.
Jag är dock nyfiken på att se hur det skulle se ut en eller sex veckor senare. Speciellt eftersom jag tror att effekterna av psykedelisk terapi kommer i faser. Du har denna akuta, väldigt betydelsefulla psykedeliska upplevelse och allt som kommer med det (exempelvis mystiska erfarenheter, återupplevande av trauma, drömlika tillstånd) och kanske finns det en ökning i amygdalareaktivitet just vid det tillfället eftersom allt ännu inte är helt bearbetat.
Men sedan när veckorna går och deltagarna integrerar själva upplevelsen kan deras situationen förändras på en neuronal nivå som ett svar på detta också! Jag förbluffas verkligen av tanken att psykedelisk terapi kan ha olika effekter vid olika tidpunkter. Det är därför jag tycker att det behövs så mycket mer forskning för att undersöka olika effekter över tid. Det finns exempelvis en hel del data från direkt efter intag som ger oss en bild av hur psilocybin och LSD fungerar just då, men vad som ligger bakom behandlingseffekterna över tid är egentligen okänt.
Lukas: Då vi har många studenter som läser bloggen som kanske tänker: ”Jag vill göra det hon gör!”, kan du ge några råd till studenter som letar efter sätt att följa den väg som du tog?
Lea: Tja, jag jobbade hårt under mina studier, tog reda på vad jag ville och följde mina intressen, men jag hade också lite tur. Till exempel kom jag in i en forskargrupp på Imperal som var helt otrolig, och när jag bestämde mig för att komma tillbaka till Tyskland var det inte helt säkert att jag skulle hitta en professor som kunde genomföra psykedelisk forskning med mig. Jag är väldigt tacksam för att jag hörde av mig till Prof. Gründer eftersom det inte pågick någon annan psykedelisk forskning i Tyskland då och jag skulle inte ha kunnat genomföra mitt arbete annars.
I allmänhet är mitt tips att hålla sig motiverad och försöka komma i kontakt med människor som du skulle vilja jobba med. Till exempel, att involvera sig i MIND Foundation och höra av sig till forskare som mig eller min handledare och människor som du kan tänka dig jobba med. Vi är alla väldigt öppna och villiga att genomföra forskningsprojekt som involverar studenter som fortfarande läser eller har avslutat sin grundutbildning.
Men jag måste verkligen understryka att det inte är så enkelt, det är en lång process. Jag har en stor poster på mitt kontor där det står ”bra saker tar tid”, som jag köpte till mig själv för att muntra upp mig själva i perioder med låg motivation, bara för att hålla mig på rätt spår. Jag måste säga att det definitivt inte är enkelt att genomföra bra forskningsarbete med illegala substanser och att etablera kliniska prövningar utan att involvera läkemedelsindustrin. Det finns en hel del regleringar och hinder som du måste övervinna och du behöver därför vara väldigt, väldigt motiverad och hängiven, det är verkligheten för tillfället.
Lukas: Så, med tanke på all den hängivenhet, tur och motivation som behövs för att bli en forskare i detta fält: Är det värt det?
Lea: För mig, är det definitivt värt det. Jag älskar det jag håller på med och jag älskar att vara en del av ett växande fält! Men jag skulle också säga att bara för att du är intresserad av psykedeliska substanser och forskning behöver det inte betyda att andra ämnen är tråkiga och inte kan vara bra alternativ.
Till exempel, om du vill doktorera och det inte finns någon ledig tjänst för dig inom psykedelisk forskning kanske du ska fråga dig själv: Varför är jag intresserad av just denna typ av forskning? Vad är det jag skulle vilja undersöka? Och kanske, när du tänker lite djupare om vad det är som lockar dig, kan du hitta ett relaterat ämne. Kanske är det i ett lite annorlunda fält men fortfarande relaterat till detta. Jag tror inte att det är en bra idé att vara för insnöad och säga att jag bara vill göra psykedelisk forskning, i slutändan kan du missa helhetsbilden vad gäller allt annat som vi ännu inte vet inom psykiatri och neurovetenskap!
Lukas: En väldigt bra poäng! En sista fråga: Vad sker härnäst för dig?
Lea: På forskarsidan är jag en doktorand och min stora uppgift – jag kallar det alltid för min bebis – är den kliniska prövningen med psilocybin för behandlingsresistent depression som vi genomför tillsammans med MIND Foundation och Charité i Berlin som en andra forskningsplats. Jag är på sätt och vis projektledare för det just nu, vilket kräver mycket arbete, men jag hoppas att vi kan sätta igång i slutet av året, det är i alla fall planen.
Förutom det har jag varit inblandad i en del prekliniskt psykedeliskt arbete vid the Central Institute of Mental Health,7 men nu tror jag faktiskt att jag är för upptagen med andra saker för att fortsätta vara inblandad i det. Det har trots det varit en superintressant erfarenhet att se fördelarna med prekliniskt arbete, exempelvis så kan du genomföra prekliniskt arbete mycket snabbare och med färre hinder jämfört med kliniska studier. För tillfället är dock planen att jag ska fokusera på den kliniska studien och min psykoterapiutbildning och jag hoppas att jag kan ta min doktorsexamen någon gång under den här processen.
Lukas: Okej. Tack så mycket för din tid och all lycka till dig i framtiden!